Fingerschema för tiofingersystemet: grundradens tangenter och vilket finger som trycker på varje tangent

Grundradens tangenter

De åtta grundtangenterna är A, S, D och F för vänster hand och J, K, L och ; för höger. Fingrarna vilar där mellan orden och återvänder dit efter varje sträckning.

G och H är inte grundtangenter eftersom inget finger vilar på dem; pekfingrarna glider över och kommer tillbaka.

Handställningen spelar lika stor roll som bokstäverna. Fingrarna böjs lätt så att fingertopparna nuddar tangenterna, handlederna hålls raka i stället för att böjas uppåt och tummarna svävar över mellanslagstangenten.

Varför F och J har upphöjningar

Dra ett finger över F och J på nästan vilket tangentbord som helst så känner du en liten upphöjd list eller prick. Upphöjningarna låter pekfingrarna hitta hem utan att du tittar: placera pekfingrarna på upphöjningarna så hamnar de andra sex fingrarna på rätt tangenter av sig själva.

Ursprunget är mer oklart än de flesta artiklar låter påskina. Man läser ofta att June E. Botich uppfann upphöjningarna, men hennes amerikanska patent (ansökt 2002, beviljat i december 2003) beskriver något annat: upphöjda kanter på yttersidorna av grundradens grupper, vid A och vid semikolon. Vi hittade ingen primärkälla som tillskriver någon markeringarna på F och J.

Om ett tangentbord du använder har markeringarna på ett oväntat ställe, eller saknar dem helt, kontrollera vilka bokstäver pekfingrarna vilar på innan du börjar, eftersom alla andra fingrar tar sin position från de två.

Varför grundraden är ASDF JKL;

Grundraden är den mittersta bokstavsraden, och på QWERTY hamnar den på A S D F och J K L ; eftersom det är där fingrarna landar när båda händerna ligger mitt på tangentbordet med ett glapp för kolumnerna G och H. Den valdes inte för att det är vanliga bokstäver. På QWERTY ligger bara en handfull av de vanligaste engelska bokstäverna där, vilket är hela klagomålet från alternativa layouter (vår artikel om layouter har belägget).

Mittraden är rätt ställe att vila på eftersom varje annan bokstavsrad bara är en sträckning bort. Maskinskrivning från grundraden är gammal: Wikipedia tillskriver Frank Edward McGurrin att enligt uppgift ha uppfunnit den 1888.

Hela fingerschemat för ett amerikanskt QWERTY-tangentbord

Det här är standardfördelningen som den lärs ut. Varje finger arbetar i en kolumn som lutar lätt åt vänster nedåt, eftersom raderna på ett vanligt tangentbord är förskjutna.

Sifferraden

Översta raden

Grundraden

Nedersta raden

Tummar och modifieringstangenter

Mellanslagstangenten tas med vilken tumme som helst. Alt, Option, Cmd och Windows-tangenten går till närmaste tumme; Ctrl går till lillfingret på samma sida.

Shift: alltid motsatt hand

För att skriva en versal eller ett skiftat tecken håller du ned Shift med lillfingret på den hand som inte trycker på bokstaven. Ett stort T är höger Shift plus vänster pekfinger; ett stort J är vänster Shift plus höger pekfinger; ! är höger Shift plus vänster lillfinger på 1; ( är vänster Shift plus höger ringfinger på 9.

Självlärda skribenter bryter mot den här regeln oftare än mot någon annan. Håller du vänster Shift för allt måste vänster lillfinger trycka på Shift och A, Q eller 1 i samma ögonblick.

Är standardschemat det enda rätta?

Nej. Det är en konvention som ärvts från skrivmaskinen, och några delar av det är mindre logiska på ett modernt tangentbord.

De förskjutna raderna är det tydligaste exemplet. På en skrivmaskin var raderna förskjutna mot varandra (med tre åttondels, tre sextondels och tre åttondels tum på Sholes tidiga konstruktion) för att ge plats åt hävarmarna under varje tangent. Datortangentbord har inga hävarmar men behöll förskjutningen, och de lutande fingerkolumnerna kommer därifrån. På ett delat eller ortolinjärt tangentbord, där tangenterna sitter i raka kolumner, blir schemat enklare: varje finger tar sin kolumn, punkt.

Sifferraden har mer än en tradition. Schemat ovan är den vanligaste moderna versionen. Wikipedia beskriver en äldre metod som lärts ut sedan 1960-talet och kanske tidigare, där vänster lillfinger tar 1 och 2, ringfingret 3, långfingret 4 och vänster pekfinger 5 och 6, medan på höger sida pekfingret tar 7 och 8, långfingret 9, ringfingret 0 och lillfingret allt längre åt höger. En tredje stil blandar de två. De schemana speglar troligen tidiga skrivmaskiner som saknade tangenterna 0 och 1, inte något om händerna.

Forskning på vardagsskribenter talar för en avslappnad syn. I en studie från Aalto-universitetet 2016 som följde händer och ögon hos 30 skribenter var det konsekvens som skilde ut de snabba: de tryckte på varje bokstav med samma finger varje gång och höll händerna stilla. Antalet fingrar de använde förutsade inte deras hastighet. Det gör inte schemat meningslöst. Det är den enklaste vägen till en konsekvent fördelning, eftersom någon redan har fattat varje beslut åt dig.

Rimliga avvikelser

De här avvikelserna är vanliga bland skickliga skribenter och kostar lite eller ingenting:

• Tangenten 6 med höger pekfinger. Många scheman ger den till vilken hand som helst. Välj en och håll dig till den.
• B med höger pekfinger. B ligger ungefär mitt emellan de två pekfingrarna, och ord som "bring" eller "number" kan flyta bättre så. Återigen: bestäm dig en gång.
• Mellanslag med bara en tumme. Att växla tummar är vad de flesta scheman visar, men det är inget krav, och en enda tumme är en helt konsekvent fördelning.
• Enter med höger ringfinger eller lillfinger, det som når utan att handen flyttas.
• Tangenterna längst till höger ([ ] \ och Backsteg) med en liten handrörelse i stället för en sträckning.

De här avvikelserna ställer till verkliga problem:

• Att trycka på C med pekfingret. Vänster pekfinger äger redan fyra tangenter på nedersta och översta raden plus F och G. Ger du det C också är det ofta på fel ställe.
• Att trycka på P eller siffertangenterna med det finger som råkar vara närmast, en fördelning som ändras med sammanhanget.
• Att använda en Shift-tangent för allt, som ovan.

Så ser du om en avvikelse skadar dig: gör ett 1-minutstest och titta på de mest missade tangenterna på resultatskärmen. En tangent som dyker upp där gång på gång är oftast en tangent du inte har bestämt ett finger för.

En anmärkning om ISO-tangentbord

Schemat ovan gäller ett amerikanskt (ANSI) tangentbord. De flesta brittiska och europeiska tangentbord, även de svenska, följer den fysiska ISO-layouten, som har en tangent till: 105 i stället för 104 på tangentbord med Windows-tangenter. Skillnaderna som ändrar din fingersättning:

• Det finns en extra tangent mellan vänster Shift och Z. På en brittisk layout har den \ och |. Vänster Shift är kortare, så vänster lillfinger når inte lika långt för den, och det är lätt att träffa extratangenten av misstag när du precis har bytt.
• Enter är en hög tangent som spänner över två rader, och en tangent med # ~ sitter bredvid den på den brittiska layouten. Båda hör till höger lillfinger.
• På en brittisk layout byter @ och " plats (" på Shift+2, @ på Shift+') och £ ligger på Shift+3.

Bokstävernas fördelning ändras inte mellan ANSI och ISO. Bara tangenter under lillfingrarna flyttas, och det är därför ett byte mellan de två ger lillfingerfel i början.

Så använder du schemat

Vår nybörjarguide till tiofingersystemet har en tvåveckorsplan byggd kring det här schemat. Om du redan skriver med en blandning av fingrar hjälper vårt inlägg om tiofingersystemet kontra pekfingervalsen dig att avgöra om du ska lära om.

När bokstäverna sitter i ryggmärgen är sifferraden och symbolerna ett separat projekt. Siffertestet visar på en minut hur säker du är på den översta raden, och övningssidan bygger övningar av de tangenter du faktiskt missar. Programmerare vill läsa vårt inlägg om symboler och tiofingersystemet.

Vanliga frågor

Vilka är de 8 tangenterna på grundraden?

A, S, D och F för vänster hand och J, K, L och semikolon för höger hand. Tummarna vilar på mellanslagstangenten, som inte räknas som en grundtangent.

Varför är det viktigt att använda grundraden?

Den ger varje finger en fast utgångspunkt en sträckning från dess övriga tangenter, så att du hittar vilken bokstav som helst genom känsel i stället för med blicken. Att återvända dit efter varje sträckning är det som håller fördelningen konsekvent.

Vilket finger ska trycka på mellanslagstangenten?

Vilken tumme som helst. Vissa skribenter växlar och använder tummen på den hand som inte skrev den senaste bokstaven; andra använder samma tumme varje gång. Båda fungerar om du är konsekvent.

Hur ska händerna vara placerade när jag skriver?

Fingrarna böjda och lätt vilande på grundtangenterna, pekfingrarna på upphöjningarna på F och J, handlederna raka och inte böjda uppåt och tummarna över mellanslagstangenten.